Åren går men minnena består

Tänk att det igår var 8 år sedan terroristerna fick spel i USA. Det är en sån där dag man bara minns. Det finns vissa såna. När Palme blev skjuten är en annan och självklart när mina pojkar föddes. Noels klarare än Filip pga att då hann vi inte med nån smärtlindring.

11 september 2001 kom Anders och hämtade mig på jobbet, vi skulle åka till Anett på kalas. Det första han frågar är om jag hört vad som hänt. Men helt ovetandes hade vi jobbat hela dagen och inga föräldrar (jobbade på dagis då) hade heller sagt nåt. Det kändes lite märkligt. Men vi blev snabbt uppdaterade via TV.

Palmes död läste jag om på texttv och fattade ingenting när det stod att Ingvar Carlsson var ny stadsminister.
Mina föräldrar trodde mig inte när jag sa vad som stod.

En annan tragisk händelse var tsunamin. Då satt jag o Anders i bilen på väg upp till Norrland. Då fattade vi inte vidden av det som hänt utan blev mest trötta på allt tjat om det på radion.

Under Noels födelse lyssnade jag på radio och sista timmen när värkarna äntligen satte igång spelade de melodifestivallåtar och den sista innan han kom ut var Måns Zelmerlöv "Hope and Glory".

Filip behövde lite hjälp ut och med ett rejält tryck på magen kom han ut med ett plopp och fick en kanyl i pannan men var snabbt uppe och tittade sig omkring. Nyfiken redan då!!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0